Blogg C, ”New journalism”

Boken ”El choco” är en berättelse, likt en självbiografi om mannen Jonas Andersson. Det är journalisten Markus Lutteman som skrivit boken. Bakgrunden är att han som journalist skulle göra ett vanligt reportage om Jonas men fastnade så mycket för hela storyn så att skrivandet slutade med en bok istället.

Boken är, enligt min uppfattning, ett bra exempel på när skribenten har använt sig att tekniken som begreppet ”New journalism” står för. I det här fallet innebär det att skribenten väljer att gå ifrån de ”normala” journalistiska ramarna för att kunna beskriva hela berättelsen om Jonas Anderssons tid i ett av världens mest ökända fängelser. Hade det varit en vanlig nyhetsartikel eller liknande text i en tidning hade inte texten sett ut på samma sätt som i den nu gör i boken. Genom att låta storyn få en helt egen bok blir storyn mer än ett reportage, det blir det istället en berättelse.

Det jag saknar ibland under min läsning, när detaljerna är väldigt beskrivande, är att få reda på vem som är källan till uppgifterna. Det hade stärkt mitt förtroende till boken ifall källhänvisningarna varit tydligare. I och för sig finns flera källhänvisningar i slutet, men när man är mitt i boken är det inte så relevant att börja bläddra till de sista sidorna. Kanske skulle det kunnat funka med någon kort form av källhänvisning i slutet av varje kapitel, eller bara vanliga fotnoter på vissa ställen i texten.

Det är just det jag nämner här angående källor som kanske är nackdelen med den här typen av texter/böcker. Är läsaren väldigt kritisk till innehållet är det svårt att tro på allt som står om inte källhänvisningarna är tydliga.

Samtidigt måste jag säga att jag tycker att den här tekniken är ett av de finaste arbetssätten för en skribent. Läsaren får ta del av små detaljer, de får chansen att verkligen få grotta ner sig i ett ämne samtidigt som journalisten får möjlighet till att ge de små detaljerna stor plats i sin text. Just därför vill jag uppmärksamma två tidskrifter som i många av sina texter tangerar begreppet ”New journalism”. Tidskrifterna Filter och Offside som i varje nummer innefattar två till tre reportage på ett dussintal sidor där de små berättelserna får stort utrymme. Reportage där jag som läsare verkligen får chansen att grotta ner mig i ett ämne.

Som ni säkert förstår så gillar jag begreppet, eller skrivstilen eller tekniken ”New journalism” eller vad vi nu ska kalla det. Den traditionella journaliststilen kan ibland vara för stolpig för mig. Jag gillar när skribenten svävar ut lite mer i sina texter. Som i ett reportage på tio-tolv sidor. Då får jag som läsare möjlighet att grotta in mig i ämnet och journalisten får chansen att ge de små berättelserna stort utrymme.

Det är just därför jag blir som ett barn på julafton när tidskrifterna Filter och Offside dimper ner i min brevlåda.