Boken ”El choco” är en berättelse,
likt en självbiografi om mannen Jonas Andersson. Det är journalisten Markus
Lutteman som skrivit boken. Bakgrunden är att han som journalist skulle göra
ett vanligt reportage om Jonas men fastnade så mycket för hela storyn så att
skrivandet slutade med en bok istället.
Boken är, enligt min uppfattning, ett bra exempel på när
skribenten har använt sig att tekniken som begreppet ”New journalism” står för.
I det här fallet innebär det att skribenten väljer att gå ifrån de ”normala”
journalistiska ramarna för att kunna beskriva hela berättelsen om Jonas
Anderssons tid i ett av världens mest ökända fängelser. Hade det varit en
vanlig nyhetsartikel eller liknande text i en tidning hade inte texten sett ut
på samma sätt som i den nu gör i boken. Genom att låta storyn få en helt egen
bok blir storyn mer än ett reportage, det blir det istället en berättelse.
Det jag saknar ibland under min läsning, när detaljerna är
väldigt beskrivande, är att få reda på vem som är källan till uppgifterna. Det
hade stärkt mitt förtroende till boken ifall källhänvisningarna varit tydligare.
I och för sig finns flera källhänvisningar i slutet, men när man är mitt i
boken är det inte så relevant att börja bläddra till de sista sidorna. Kanske
skulle det kunnat funka med någon kort form av källhänvisning i slutet av varje
kapitel, eller bara vanliga fotnoter på vissa ställen i texten.
Det är just det jag nämner här angående källor som kanske är
nackdelen med den här typen av texter/böcker. Är läsaren väldigt kritisk till
innehållet är det svårt att tro på allt som står om inte källhänvisningarna är
tydliga.
Samtidigt måste jag säga att jag tycker att den här tekniken
är ett av de finaste arbetssätten för en skribent. Läsaren får ta del av små
detaljer, de får chansen att verkligen få grotta ner sig i ett ämne samtidigt
som journalisten får möjlighet till att ge de små detaljerna stor plats i sin
text. Just därför vill jag uppmärksamma två tidskrifter som i många av sina texter
tangerar begreppet ”New journalism”. Tidskrifterna Filter och Offside som i
varje nummer innefattar två till tre reportage på ett dussintal sidor där de
små berättelserna får stort utrymme. Reportage där jag som läsare verkligen får
chansen att grotta ner mig i ett ämne.
Som ni säkert förstår så gillar
jag begreppet, eller skrivstilen eller tekniken ”New journalism” eller vad vi
nu ska kalla det. Den traditionella journaliststilen kan ibland vara för
stolpig för mig. Jag gillar när skribenten svävar ut lite mer i sina texter. Som
i ett reportage på tio-tolv sidor. Då får jag som läsare möjlighet att grotta
in mig i ämnet och journalisten får chansen att ge de små berättelserna stort
utrymme.
Det är just därför jag blir som
ett barn på julafton när tidskrifterna Filter och Offside dimper ner i min brevlåda.
Hej Viktor!
SvaraRaderaIntressant inlägg framför allt kopplat till frågan om gränsdragningen mellan fakta och fiktion. Att källor inte uppges hade också gjort mig frustrerad, men samtidigt ger det som du är inne på mer utrymme för en mer känslomässig respons från läsaren när texten inte är helt objektiv.
Och den bok du har läst verkar berätta en liten historia om en persons öde, snarare än att beskriva ett större problem eller behandla en större fråga. Kanske passar new journalism in på denna typ av historia eftersom den inte verkar ställa samma krav på saklighet och fakta, samtidigt som det ges en djupdykning i ett ämne som engagerar.
Min egen text behandlar ett problem som rör asylsökande i Sverige och där ställs andra krav på objektivitet och nyans ur olika perspektiv.
/Andreas